Inget att behaga, inget att försvara
2 veckor har gått sen jag anlände till denna ön som ska vara mitt hem i ytterliggare 2 månader.
Jag ljuger om jag säger att det har vrit fantastisk, det har varit en berg och dalbana kan jag minst säga. Jag visste inget om Stairway innan jag kom. Jhan fixade det mesta, men vad jag lärde mig att dem volontärer som kommer till stairway har ett projekt. Detta fattades jag, så jag har hjälpt till med lite allt och annat. Men det har inte varit lätt, har känt mig väldigt vilsen och värdelös, som att jag tappat mitt hitte-på-tänkande rent ut sagt hjärnsläpp.
Mn det har blivit bättre denna veckan, dels för jag fått tänka ut ang. vissa saker från hemifrån som jag ville komma iväg från och för attjag har fått lite olika projekt. Projekt som 2 timmars presentation om Sverige, hjälpa Monica med teater och dans till julpjäsen, farmarbete i Baclaya (bergen), pysseldagar med pojkarna och förhoppningsvis snorkla med dem samt lite andra projekt. I tisdes hade vi ungdomar från internationella skolan i Manila (the rich kids) och barn från Gilm (barn & familjer som tillhör vattenfolket som tvingats emigrera och deras samhälle är under en bro brevid en flod). Det har varit en jättekul och stressig vecka. jag har varit huvudfotograf på campet och en v gruppledarna för vår grupp, team red ;) har varit jätteskoj men väldigt långa dagar, 07.00 till 22.00-00.00 så var helt slut på fredagen när the camp var över. har även regnat en hel del dessa dagarna så varit översvämningar igår (fredag) nere i byn där jag bor.
Så igårkväll runt 9-tiden vandrade vi ned till byn och vi kunde inte krossa vägen för det var så strömigt och vatten upp till knäna. Det var absolut en erfarenhet att vara i detta fattiga land med översvämningar som man läser om i tidiningen, att se djur dö och inte kunna göra ngt åt. Att människor här saknar sympati för djur och inte bry sig utan när dem ser en hund på deras ägodelar skvätter dem vatten på dem så dem måste fly ut i strömmen och drunkna. och allt du kan göra är att stå där och gråta. Jag har aldrig känt mig så hjälplös och arg på mänskligheten.
Jag visste inte alls hur man skulle reagera med det här med barn, för allvarligt talat är jag mer för djur än mänskligheten, hippie I know! You're not the first one thinking that about me! Men det har inte varit så farligt till the camp. Våra barn vi har lever bra. Bra mat, aktiviteter, glada och härligt gäng med pojkar. Under the camp fick vi som sagt in dem fattiga barnen från Glim, pojkar som jobbar hela dagarna för att få mat till deras familj och överleva, barn som inte är barn utan kastas in i ett vuxenliv utan något val för att kunna överleva. Familjer som lever i Baclaya i en träkoja mindre än vårt vardagsrum. och så hör man pappa tjata om att han vill ha en nyare bil, modernare kök, resa runt osv och här är jag, går förbi familjer som inte kan äta varje dag, lever i tråånga utrymme, ingen hygien, familj på 7-8 personer sover i ett hus mindre än mitt rum, barn springer nakna eller i trasiga kläder, avmagrade hundar ligger utanför husen osv jag kan sitta här en hel dag och skriva om kulturkrocken men jag låter bilderna i framtiden sköta snacket istället. På tal om bilder så kommer det snart. Här på stairway får vi inte lägga upp bilder på barnen utan tillåtelse för att skydda deras identitet.
all from me so far!
Att alltid ta tillbaks eller att vara utan känslor är väl ändå samma sak?
Du lyder det du hör, du slukar mina dagar och plockar upp det jag förstör
du vill veta vad jag känner, men ingenting känns...
Jag förstår hur du känner med kultur krocken... Jag har ju med bott så som du bor nu och upplevt det som du upplever fast ändå inte på något vis... Jag var i Afrika du är i Filippinerna, men det du skriver känner jag igen... Paradiset är inte i Thailand, Filippinerna, Zanzibar osv... Vi bor i paradiset, vi i Sverige, det är bara det att det är så få folk som fattar det! Jag fattar det, och tror att du med fattar det nu, för vi har upplevt något annat och kollat bakom kuliserna... Massa kramar från mig :)
